Och det har det ju egentligen inte gjort heller. Jag är inte norrman, inte oslobo. Men likväl har jag gråit mig till söms, suttit i shock och pratat med mamma och pappa. För det är platser man vet om, folk jag oroat mig för. Vänner som lever i vardagen. Allt blir svårare när det är närmre, lättare att ta till sig. Och Norge är som Sverige, fast norskt. Det är den enda skillnaden egentligen. Och det gör det så äckligt sjukt att ta in. För att man måste ta in det. Oslo är så nära att det inte går att inte få in. Det fastnar. Och läger. Man går inte in och skjuter ihjäl folk på läger. "Det är det nordiskaste vi har. Grundkärnan. Vårt hjärta. Det enda ställe man verkligen kan vara trygg på." Citerar detta från en av mina närmsta. Och det är så sant, men uppenbarligen så falskt. För trots att man inte gör det är det gjort. Det som inte kan hända har hänt. En regeringsbyggnad har bombats och ett krig har varat på en ö. Terrorn har kommit till norden.


Oslo, jag kan aldrig känna mig in i er tragedi, men jag känner med er. Jag kan aldrig känna den bottenlösa skräcken eller saknaden, men jag kan paralyseras av tanken på det som hänt, av känslan på hur det måste kännas för er.

Läs om du vågar, det har tagit mig hela dagen att komma igenom. Och tårarna kommer fortfarande titt som tätt.

Insett att jag helt glömt bort att länka er vidare till den blogg jag använder nu när jag håller hus i Frankrike under sommaren. Så klicka in här och se vad jag har för mig nu.