Idag har då minstingen i familjen fångat sin första fågel (vad vi vet). Jättestolt sprang han därför in i huset för att visa mig hur duktig han är. Tror inte riktigt han fick de reaktioner han önskat, jag hoppade upp, skrek, hämtade massa papper och sprang skrikandes ut med fågeln in i skogen. Men skam den som ger sig. Snart var han tillbaka med sin fågel, men denna gång var jag snabbare och lyckades hålla både katt och fågel utomhus. Tills jag gick in för att gå på toa vill säga. När jag så kom tillbaka var hela vardagsrummet fullt av fjädrar och en glad katt som lekte med en i hans ögon mycket rolig leksak. Så blev att hämta papper och kasta ut fågeln än en gång, samt hämta dammsugaren och skurtrasan.

Trots att jag verkligen tycker det är vidrigt när djur kommer insläpandes med döda saker kan jag inte låta bli att känna att det är en del av naturen, rovdjur fångar sitt byte och tar med det till flocken. Lite imponerad blir jag även av det faktum att instinker sitter i. Jag menar, det är ingen som lärt honom att jaga, men ändå är det så djupt rotat i själva katten att det kommer av sig självt. Men därifrån till att säga att sällskapsdjur skulle klara sig själva ute i det fria är en helt annan sak. Att man kan jaga betyder inte att man klarar sig genom att jaga. Trots att jag äcklas av det döda samt av dödandet fascineras jag av det faktum att det görs, att det har behövts och att det inte avvänjs även när det finns fulla matskålar tillgängliga. Vilket bevisar vad jag alltid vetat, människan kan inte tämja, hon kan bara bli en del av, aldrig den överlägsne.

Men nu ska jag sluta nattfilosofera i konstiga banor och få lite sömn.
Natti