Hur vet man att det man vill verkligen är det man borde? Att det som känns aningens skumt verkligen är det? Hur gör man när man vet att det man gör är helt fel,  och skadar både än själv och andra hela tiden, men bara inte kan lägga av för att självdestruktiviteten verkar vara det enda beståliga? Hur berättar man för en vän man älskar att han är en bror när han är ensam? Hur förklarar man för sin syster att det hon gör är fel, trots att man själv gjorde exakt samma sak för ett halvår sedan?Hur mycket kan man och ska man berätta för en annan människa? Hur kan man leva utan att påverka till en sämre värld?

Många frågor, konstiga, halvdjupa och halvdeprimerade sådana. Och detta är bara början, listan kan göras hur lång som helst på liknande och helt andra frågor som titt som tätt flugit förbi i mitt huvud. Vissa bara en kort sekund, andra en längre period och yterrligare några inte alls. Vissa är bara en typfråga. Men grått har det varit säger min dagbok från förr, och inte bara grått, utan även svartaste svart. Så hur kan man välja att läsa det man vet är mörkt när man själv är ljus(både det inre och yttre)? Kanske behöver vissa saker ombearbetas i efterhand, medan andra bara borde låtits bero. Om det är något jag lärt mig så är det att tvångsbeteende och överanalysering är två väldigt farliga grejer, men ändp läser jag. Vi gillar alla att leka med elden. Bränt barn skyr inte elden, bränt barn återvänder till elden. För att förstå eller förgås.

Och helt plötsligt blev det väldigt väldigt dystert, vilket egentligen inte är meningen, för det är jag inte, jag är bara väldigt tankspridd och önskar jag hade nån att kvällsfilosofera med. Någon som kan få mig att tänka på hav, vågor, snö och vinter. Någon som åker och tar ett nattbad med mig. För det är vad jag behöver, ett dopp för att svalka min överhettade hjärna.