Ibland blir det bara för mycket. Att inte klara av att öppna vår öppna spis, att behöva flytta alla stekpannor och ställa undan dem för att komma åt den jag vill ha, att behöva ha scotty i det korta kopplet, att det gör ont så fort fingrarna nuddar tagnentbordet. Helt enkelt småsaker som jag i vanliga fall inte ens reflekterar över. Och som jag nu mer eller mindre accepterat att jag inte kan göra eller glädjs mig åt att jag varje dag som går klarar lite mer med min högerarm. Att jag den senaste natten sovit hela natten inger stryrka och glädje. Men ibland gör det för ont, ibland stter jag still och bara andas för att jag gjort liite för mycket med armen, för att någon kommit åt den på fel sätt. Och helt enkelt att det är massa saker jag inte kan göra. Vilket är jobbigt, jättejobbigt. Visst det kommer bli bra, och jag tränar allt jag kan + lite till, för att det ska läka snabbt och för att jag snart ska vara helt återställd. Jag gör så mycket jag kan och orkar, och småfixar här i huset, iväg träffar folk, ut och går med Scotty. Rent allmänt håller mig igång så mycket jag kan och orkar, och det blir så mycket bättre. Vilket är helt fantastiskt! Men ibland blir jag bara så arg på att det går så långsamt, att det gör så förbannat ont. Och nu är jag av med gipset! Men sakta men säkert blir det bättre, och det är det man får tänka på, framför allt när det gör ont.