nr 3: Mina Föräldrar

De två människor som jag fått mest av. I åsikter, intressen, stöd, pengar, kärlek, omtanke, bannor, förmaningar, kramar, skjutsar hit och dit, bollplank i stort och smått. Och inte minst gällande gener då. Utseende efter dem båda och med ett sätt som i mycket liknar någon av dem. Något jag ser mer och mer för varje år, hur lik jag är i vissa avseenden. Och något jag hatat vissa perioder, hur förbannad jag var som 14åring över att jag och mamma tänkte så lika. Hur frustrerande det kunde vara och hur mycket vi kunde bråka bara för att vi är så lika. Men vad det har gett att hon förstår, att hon vet, bara för att vi är ganska lika. Och vad härligt att ha en far som är lika galen i vatten som jag (eller om det är tvärtom, jag som är lika galen i vatten som han?) En pappa som är lika rastlös som jag och som man kan gå långa kalla regninga höstpromenader med tillsammans med Scotty. Någon att fråga om tips gällande pyssel till barn, vilka lekar som passa vilka åldrar och som också tycker att barn är bland det roligaste som finns att jobba med. Att titta ner i källaren och med viss glädje och viss bävan se att det är betydligt stökigare där än i mitt rum. För det betyder ju att jag inte är riktigt lika oorganiserad och bra på att bara slänga ifrån mig saker och ting. Eller så betyder det bara att den tiden kommer även för mig. Att mitt hus kommer vara ett bombnedslag.

Oavsett vilket så ölskar jag dem över allt annat och är oerhört taksam över dem och att en barn-förälder relation alltid utvecklas, i takt med att vi utvecklas och blir äldre. Man växer inte ifrån sina föräldrar, man går in i ett annat stadie med dem. Vuxna människor emellan, men fortfarande ens föräldrar. Det är en styrka. En trygghet och en glädje. Och framför allt en fruktansvärd tacksamhet.