Ibland undrar jag hur det kan komma sig att hjärnan bara slås ut helt och man går med på de mest absurda och idiotiska av saker, det vill säga glassätartävling. Att jag sedan genomför det, efter en veckas ångest och en sömnlös natt av illamående och ångest förstår jag inte. Men det gjorde jag i alla fall. Och tro det eller ej, jag lyckades vinna. Men kan lova att det var det inte värt. Nu börjar jag kunna sitta utan att det känns som att min mage slår kullerbyttor, och kan gå utan att känna hur det skumpar runt. Skakar dock fortfarande av sockerrus och kyla, fryser ända in i benen, trots massa varma kläder. HUvuder känns som att det ska sprängas och jag ser suddigt, eller aa mer dimmigt. och då är det snart tre timmar sen jag åt nu. Så aldrig mer! Att jag ens gjort det förvånar mig fortfarande och mår såå dåligt. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.