Igår skrev jag om min första kärlek och nämde lite kort Tussan. Inte visste jag att jag skulle vara utan henne idag. Att jag aldrig mer kommer kura ner hela ansiktet i hennes silkesmjuka päls och bara lukta. Aldrig mer kommer jag somna av hennes kurrande och rogivande värme på samma kudde som jag. Aldrig mer se henne ligga och snosa gott i en soffa. Inga mer gamla tassar med klor som inte längre kan dras in och som därigenom avslöjar varje steg på träparketten.

Vem annan än hon vet mer om mig än min dagbok? Ingen hemlighet har varit för liten eller för stor för denna lilla katt. Ingen annan än hon har så snabbt fått reda på roliga saker. Vem ska nu möta mig när jag kommer hem, som är lika mycket Brämhult som Brämhult i sig. Hon som är en del av hela min uppväxt. Vi skulle bli 97 och 103 hon och jag. För då hade vi både tre år till hundra. Och vi skulle somna in samma natt i samma säng. För så srev jag i min dagbok när jag var kanske 7.

Men det är inte så med djur. Vi överlever dem, de försvinner från oss. Väl medvetna om detta, men ändå smärtar det så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem äger en sådan stor kärlek och har ett sånt hjärta som den lilla katten hade? Vem kan söka värme bättre än hon?







My love <3